MissUnfit

träffade honom i lördags, han, C som tog mitt hjärta med storm,
skar upp mitt bröst, tog ut det ur min bröstkrog och bar det
med sig överallt.
Han höll det med ett fast grepp så jag inte skulle kunna ta
tillbaka det utan att få kämpa väldigt hårt för det.

Han höll fast vid mitt hjärta, hade ett väldigt stadigt grepp
om det. Han höll fast vid det så jag inte kunde ta tillbaka det.

Men en dag, släppte det i marken med en duns, stampade
på det en stund, så det skulle sluta glöda.
Hjärtat fick stora märken, brännsmärken, ärr som aldrig
kommer att försvinna.
Han tog upp hjärtat, tittade på vad han hade gjort mot det,
tog det bakom ryggen, och la ner det på marken igen,
fortsatte gå framåt och lämnade de ärrade, glödande
hjärtat kvar bakom sig.


Det var 2 ½ år sen han stack, han lämnade mig ensam kvar.
Sedan dess har jag sett honom 1 gång, då bara hastigt då
vi krockade på tatueringsmässan i våras.
Han tittade mig i ögonen och mimade ett "hej".
Min puls gick upp tusen slag i minuten men innan jag
hann reagera som jag borde så var han borta i mängden
igen.

Nu, i lördags träffade jag honom igen. Jag såg han gå in
i rummet jag befann mig, helt av en slump kollade jag åt det
hållet bara för en sekund, precis just den sekund han gick in
i rummet.
Jag stelnade till, satt som fastklistrad i stolen med blicken
som följde hans varje steg.
sedan försvann han igen.
Precis när min puls hade lugnat ner sig och jag var säker
på att det inte var han, det var hans bror, det var hans bror.
försökte intala mig själv det, då han kom tillbaka in i rummet.

Utan att tänka på vad jag skulle säga, vad jag skulle göra,
går jag fram till honom, klämmer fram ett "hej".
- "jag var helt säker på vad jag skulle säga när jag väl träffade
dig igen, men nu står det helt still" hör jag mig själv säga.

Jag har tänkt så mycket på detta tillfället, hur jag bara skulle
vilja ge honom en sån jävla käftsmäll och skrika på honom
hur illa han gjorde mig, hur jävla mycket jag hatar honom!.

Jag känner hur tårarna börjar fylla mina ögon och jag intalar mig

själv, gråt inte, gråt för fan inte, låt han inte göra dig ledsen igen!.

men tårarna strömmar ner för mina kinder, jag viskar fram:

-" jag vill hata dig, för du gjorde mig så fruktansvärt illa, så jävla

jävla illa, så det är helt sinnessjukt, jag önskar jag kunde orsaka

dig samma smärta så du förstår hur jävla ont det gjorde när du

bara lämnade mig där som du gjorde"
Han tittar ner i golvet, sedan tittar han in i mina rödsprängda ögon
och torkar bort tårarna som rinner ner för mina kinder.
Trycker mig hårt emot sig och håller kvar mig,
- "cicci, jag fattar vad jag gjorde, jag förstår hur illa jag gjorde dig,
men jag visste inte hur jag skulle bete mig"

Vi stog där länge, jag gråtades och han som försökte trösta mig.
efter en lång tid vi bara hade stott där och knappt sagt något,
han som bara höll mig hårt.
- " Jag tänker på det varje jävla dag jag vaknar, varje kväll innan
jag somnar "
Jag viskar det så lågt så jag tror knappt han hör det.
-" Cicci, jag tänker på det varje dag också, tänkt på dig."